Glima är en traditionell nordisk brottningsform som har utövats i tusen år, dock är det bara på Island som traditionen är obruten. Det är deras ihärdiga utövande som hållit liv i vårat gemensamma arv och förädlat denna lek till en modern idrott. Denna sportifiering började i slutet av 1800-talet och man införde de speciella bältena vi använder idag i början av 1900-talet. Byxtaget, det gamla allmogenamnet som användes förr, kommer ifrån att man innan bältena tog taget direkt i motståndarens byxor.
Tyvärr började utövandet samtidigt att minska i Sverige och under Glima uppvisningen på Stockholms Stadion under OS 1912 så var det endast med Isländska deltagare.
Under 1990-talet väcktes åter intresset i Sverige och med Islänningarnas hjälp har vi snabbt och seriöst kunnat återinföra Gliman till Sverige.
I Glima utgår man ifrån en upprätt kroppshållning med ett bestämt grepp i speciella bälten med remmar även runt låren (likt en klättersele). Under kampen förväntas man ha en avslappnad och stegande grundrörelse.
Målet är att med hjälp av olika benbragder få motståndaren att hamna på marken utan att själv tappa balansen eller kontrollen. En illa utförd bragd är föga imponerande och lätt att undvika/vörna.
Stegande
I grunden för byxtagsbrottningen så finns en medsols roterande rörelse, kallad stegande eller stigande, där tyngdpunkten flyttas mellan den främre(högra) och bakre(således vänstra) foten. Kampen får inte vid något skede vara stillastående, utan medkämparna förväntas vara i ständig rörelse. Detta utjämnar storleksskillnader och lägger vikt på teknik istället för styrka.
Bragd
Det finns ett mindre antal grundtekniker/bragder bestående av bensvep, krokar och kast. Men dessa kan flätas samman för att skapa åtskilliga kombinationer. Till varje grundteknik finns ett motsvarande försvar/vörn.
Vörn
Ett vörn kan vara att flytta på benet och undvika att bli krokad men även om man blivit kastat finns det möjlighet att vörna sig. Området mellan armbåge och hand samt mellan knä och fot är frizoner, således kan man genom att endast vidröra marken med dessa kroppsdelar klara man sig från en förlust och kampen kommer därefter att börja om. Däremot räknas det som förlust om man vidrör marken med någon annan kroppsdel.
Greppet
Den högra handen har ett tag vid motståndarens midja, strax bakom höften, medans vänster hand har ett tag mitt på utsidan av dennes högra lår. De enda undantagen till att använda detta grepp är för att att bättre kunna värna sig eller för att kunna återta en upprätt hållning i slutskedet av en utförd bragd.
Gemensamt är att man kämpar utan varken poängräkning eller tidsgräns och segrar i princip när motståndaren hamnar i marken.